Konsten att vara nöjd

Ibland stannar jag upp och funderar på hur bra jag har allt. Jag är där i livet jag vill vara och allt som hänt hittills har varit en viktig del av det. Smörigt, jag vet. Men, ändå sant.

Men, sen ibland så glömmer jag hur bra jag har det och så gnäller jag över allt och inget i vardagen. Ibland finns det stunder som det händer något otrevligt och allt känns rikigt upp och ner. Då glömmer jag så lätt allt det fina jag har.

Då jag började husprojektet hade jag inte väntat mig att det viktigaste jag hämtar med är att jag lärt känna mig själv på ett nytt sätt. Jag har lärt mig vad jag klarar av och vad som får mig att bryta samman. Så förutom att jag fått ett hus som motsvarar allt det jag inte ens vågat drömma om, har jag testat mina gränser och sett att jag klarar av mera än jag tänkt mig.

I mitt huvud har formats en tanke om att vi anpassar oss snabbare än vi tror. Människor i olika situationer har olika problem. Men, huruvida de är lyckligare om de har det lättare är jag inte helt säker på. Då menar jag inte plötsliga överraskande händelser som kan rubba balansen på livet, utan snarare vad man har runt sig och hur man väljer att leva.

Läste nyligen en tidning på jobbet där en kändis menade att hon misstänker att hon inte skulle klara av att leva asketiskt, även om hon ofta funderar på hur mycket sakerna dominerar livet. Då jag bodde bekvämt, utan husprojekt var jag ganska nöjd, men saknade något. Då jag bodde här utan takbelysning, utan rinnande vatten i köket och utan ugn och spis, var jag nöjd, men saknade något. Nu när allt börjar vara lättare och jag har el i en stor del av bostaden är jag nöjd, men saknar något. Klagomängden är konstat och jag är alltid lika nöjd. Alltid är det något som jag ser fram emot och tänker att det skall göra livet lättare eller bättre.

Just nu föreställer jag mig att elen i källaren skall göra livet bättre. Då jag inte hade el i övre våningen tänkte jag inte på källaren. Det var rena lyxen att jag kunde sätta på en tvättmaskin även om via förlängningssladdar. Kommer ännu ihåg hur det kändes då säkringen for varje gång jag satt på maskinen, då elsystemet var belastat med vårt hus och grannarnas bygge. Jag var nöjd bara det gick att tvätta byk, utan att föra det till nina föräldrar. Men även om jag minns det här, vill jag kunna sätta på tvättmaskinen samtidigt som jag sätter på torktumlaren, utan att växla mellan förlängninssladdarna. Jag vill se byket ordentligt, utan att behöva gissa vad det är för plagg. Jag vill ha taklampor och maskinerna kopplade rakt i väggen. Men, jag blir inte helt nöjd efter det och det är knappast heller meningen.

Efter varje förändring i husprojektet var jag nöjd en eller två veckor. Redan under andra veckan fick jag påminna mig och hur bra jag hade det och hur mycket svårare det var tidigare. Så småningom blickade jag framåt och ville ha nästa.

Så, vad händer om man får allt genast. Ett splitternytt hus, en perfekt inredning och allt man kan önska. Är man nöjdare? Eller är det bättre att få lite i taget? För mig är det det senare som gäller. Konstant något att se framemot. Något som är möjligt och finns runt hörnet bara vi gör något åt det. På så sätt arbetar vi själva för att göra oss nöjdare och eventuellt glömmer vi i samma väva klaga över det som råkar kännas klagovärt just då. Det motiverar att göra något för att få livet framåt. Det här fungerar för mig, men det fungerar inte för alla.

Ibland funderar jag även om det är samma orsak varför vi tycker om att köpa saker. Det gör oss nöjda en kort stund, tills vi vill ha nästa sak. Har vi ersatt arbetande för att göra livet lättare med att köpa saker. Istället för att bli nöjda över något vi gjort eller åstadkommit blir vi nöjda av att få något fint. Kanske, kanske inte. Men, samma känsla väcker det i mig. Samma korta stund av att få något som gör livet bättre. Huruvida det gör det på riktigt, tja det är kanske inte lika svårt att gissa.