Vad jag saknar just nu

Min kollega har fotoutställning i Hagalund i Esbos kulturcentrum. Gillade hennes stil att utnyttja kontraster och skuggor för spännande effekter. En av mina favoritfotografer är Man Ray som ville att personligheten skulle komma fram i porträtten. Samma känsla fanns även i hennes mycket personliga utställning med självporträtt. Starka känslor och uttryck. Tyvärr har jag inga bilder från hennes utställning att visa, då de inte fanns på nätet.

Fick mig att fundera på saker man gjort som bara fallit bort pga tidsbrist eller byte av intresse. För över 10 år sedan spenderade jag mycket tid i mörkrum. Jag var aldrig speciellt bra på att fotografera, men gillade att pröva olika utvecklingsstilar och speciellt att skapa något som Man Ray döpte till Ray-o-gram. Då han framkallade placerade han föremål på pappret istället för negativ. Gjorde en hel del versioner av mina egna Ray-o-gram där jag bl.a. använde chinchillasand för att skapa bilder av ansikten eller djur. Ett tunnare lager sand blev en mörkare skugga och ett tjockare lager sand blev ljusare delar så som hakan eller näsan.

Något jag även helt slutat med är att rita. Min tös vill att jag skall rita med henne, så det blir ett fåtal djur eller annat enkelt. Har inte ritat mer än en "ordentlig" teckning på säkert 10 år. Deltog för kanske just 10 år sedan i en kort kurs som arbis ordnade där man ritade av nakenmodeller. Önskar jag hade tid med sådant, men än så länge får det bli. Så tycker jag heller inte om att rita med folk runt mig. Lärde mig aldrig rita så som läraren tyckte man skulle, vilket gjorde att propotionerna alltid blev lite tokiga. Började inte med att skissa stora områden och fundera på helheten, utan från någon liten detalj som växte till en stor teckning.

Ritat på Arbis kurs för många år sedan

Saknar inte bara att rita av människor, utan även att rita av snygga fotografier. Har inget emot att hänga upp snygga foton, men får mera njutning av att rita av dem. Tyvärr har jag inte varit så fiffig att jag skulle ha skrivit upp varifrån jag tagit fotona. Nu just skulle det locka att pröva rita av ett av min kollegas foton.Speciellt att rita av hennes ögon. Det är oftast det första jag ritar på en teckning.

Kunde inte låta bli att gräva lite i mina mappar för att se om jag hade kvar några bilder jag ritat. Det tokiga är att de tar så mycket plats att man oftast inte kan spara dem. Så gick det t.ex. med min tredje och sista oljemålning som efter en månad stuvad bakom hyllan flög ut. En av mina gamla favoriter var min första ritning på svart papper. Den förstördes tyvärr när några målare kom och målade min studiebostad. Vita målfärgsfläckar passade inte riktigt in. Tur nog hade jag bild på den kvar.

Troligtvis ritat år 2001

Min tredje och sista oljemålning.

Den enda ritningen jag ser ofta och som kommit upp på väggen hos mina föräldrar är en ritning jag ritat av ett ballerinafoto som var ca 2 cm x 3 cm. Den tog dock även lite skada då den fick ett knä i sig. Då de inte har något bra ställe att placeras på är de alltid i riskzonen. Har fotat det genom ramen, så det blev en blixt med på bilden.

Ballerina ritat i kol år 2002

Mycket svart-vitt som ni kanske märker. Är inte speciellt förtjust i färger och brokiga målningar. Svart-vita foton och skuggor är min grej. Det syns även oberoende om jag tar pennan, kritan eller penseln i handen. Hoppas jag åstadkommer att rita lite på sommarlovet.

Allra helst skulle jag dock hinna sy lite mera. Intresset går alltid lite i vågor. Mest påverkas det ändå av att symaskinen inte står på ett bord. Då blir det inte av att plocka fram den. Saknar mitt "sy-bord" och ser fram emot att ha ett snart igen.

Saknar även min hund. Hur konstigt det än låter, för hon bor ju även här hos föräldrarna. Tyvärr vill hon inte ha så mycket med mig att göra. Hon är gammal och döv, och orkar inte med barnen, så hon håller sig undan. Hon bor på föräldrarnas sida och hälsar endast på vid mattid. Hon vill inte bli krafsad för hon börjar ha värk och hon vet att barnen kommer springande om jag ger henne uppmärksamhet. Före barnen, då hon ännu var semi-ung övade vi regelbundet agility och tävlade en hel del. Hon var inte så snabb, men hon var lydig. Vi kom till tredje klass, men klarade inte oss mot de långbenta ynlingarna.

Min sötis vilar i sin Alko-låda i vårt gamla hem

Mest av allt saknar jag dock min man. Glad är jag för att jag får bo med min föräldrar, annars hade jag haft en ensam sommar framför mig. Hoppas ändå kunna hälsa på honom på något sett. Nu har vi kunnat vara på gården medan han fixat på huset. Vet inte om det snart lyckas mera. Vi skall försöka fixa något ställe vi kan ha barnen på ännu på sommaren, så att de får se sin pappa och jag får se min man. Eventuellt kan vi försöka laga ett rum färdigt och isolera det, så att barnen kan vara där och leka. En liten inhängnad på gården kunde behövas, men kan nog hända att det inte blir av.