Prestationsångest

Jag älskade att rita då jag var i lågstadiet. Det var roligt och underhållande. Fick sällan höra att jag ritade speciellt bra, men det störde mig inte det minsta. Det behövde inte vara så strålande. I något skede mellan lågstadie och högstadie började jag få beröm för mitt ritande. Det var roligt och motiverande, men inte ett problem. I högstadiet fick jag höra av min lärare "Jag hade väntat mig bättre av dig" och annat liknande. Det dög inte ifall det inte var ett av mina bättre försök eller ifall inte varje hörn av täckningen hade färg på sig. Den individuella stilen fick glömmas och det skulle ritas enligt vissa regler. Det slutade vara roligt. I gymnasiet gav teckningstimmarna grym ångest åt mig. Det var inte lärarna eller de andra som krävde, men nu hade jag lärt mig att förvänta massor av mig själv. Och jag var sällan nöjd. Endast en teckning av Einstein (tillägger en bild om jag hittar en) som jag ritade för ett skolprojekt var jag nöjd med. Speciellt som den hade gått snabbt undan och på ett försök. Någon enstaka teckning ritade jag på fritiden, men ganska snabbt föll det helt bort. Jag ville inte mera...

Har flera gånger haft pennan i handen och tänkt att nu skall jag ta ett nytt förök. Oftast har jag skrotat försöket efter en kort stund. Alltid har jag hittat en ursäkt. Så gick det även igår. Lyfte pennan efter årminstone fem år om inte mera. Så snabbt som tösen i misstag satt en tuschprick på ritningens kant var det ursäkt nog att skrota det jag ritat. Sen lugnade jag mig något och försökte pånytt och bestämde mig för att inte vara så hård mot mig själv.

Ritade en snabb fågel, som jag inte var nöjd med, men det var en bra början. Valde snabbt en bild på datorn, medveten och att bilden hade tänder, vilka aldrig blir bra och att målet för teckningen var något som var för nära för att jag någonsin skulle vara nöjd. Sen ritade jag tills gossen vaknade från sin dagssömn. Nu ser hon på mig i köket och påminner mig om att inte vara för hård mot mig själv. Precis som med andra saker där jag inte låter misslyckandet hindra mig från att försöka.

 

Inte blev det lika bra, som då jag ritade regelbundet. Man glömmer något om man inte övar det. Det märks. Men, vill inte att den här blir min sista, så låter det inte störa mig. Nästa teckning tänker jag rita då båda barnen sover, i hopp om att få ta lite tid på mig. Mitt mål är att rita varsin bild på barnen jag själv kan vara nöjd med oberoende om den är fin eller inte.

Tösen älskar att rita och får massor med beröm. Vuxna vill ofta inte rita med henne och förklarar att de inte kan. Försöker att säga att man inte behöver kunna. Det där med ritande tycks gälla mången. Om tösen ber någon dansa står alla i rad och ser fåniga ut och bryr sig inte. Om de skall rita, då kommer alla ursäkter. Har vi något fel på teckningstimmarna i skolan, eller råkar det sig bara.